Jo väntan blev lång och plågsam. Vi väntade i mer än en vecka och under denna väntan gick jag med telefonen klistrad på mig hela tiden. Jag ville hela tiden vara beredd på att ta samtalet... På måndagen mer än en vecka efter visste vi fortfarande inte. Vi fick ringa och jaga dom. Telefontid en timme om dagen hallååå hur lätt var det. Men både Jens och jag ringde och ringde. Sekreteraren lovade att läkaren skulle ringa tillbaka. Ingen ringde den dagen heller.

På tisdagen kände jag att okej då är det nog inget allvarligt eftersom dom inte ringer. Jag började ge upp men kände mig ändå hoppfull. Jag hinner vara på jobb en halvtimme då sekreteraren ringer mig. -: Läkaren vill träffa er för ett möte. -: kan ni komma om en timme? Jovisst det kunde vi ju. Jag cyklade hem och kände att nu är det kört. Jag var då i vecka 21+5.

Väl därinne fick vi sitta i väntrummet med alla lyckliga som skulle göra ultraljud. Och för oss var det kört....

Vi fick komma till ett samtalsrum och läkaren kom med en tjock läkarbok med sig.

-: Jo nu är det så att er pojke har ett kromosomfel. Inte på dom vanliga kromosomerna utan på köns kromosomerna. Är man pojke så ska man ha XY och er pojke har XYY. Det betyder att er pojke har en manlig köns kromosom för mycket. Okej tänkte vi. Det låter ju inte så farligt men vad kan det innebära då. Och då berättade läkaren detta:

Denna texten kommer från google.

XYY-pojkar (och män) har en ökad risk för inlärningssvårigheter och fördröjda tal- och språkfärdigheter. Senare utveckling och uppträdandeproblem är också möjliga, men det varierar stort och är inte helt unikt för XYY.

Tidigare trodde man att eftersom XYY-män är överrepresenterade i fängelser, så berodde detta på att XYY-män var våldsammare. Anledningen har i stället visat sig att vara att XYY-män har lägre IQ och därför oftare blev bestraffade. De är dessutom markant längre, vilket underlättade identifiering. [2]

Mycket mer än detta fick vi inte veta. Jo att dessa pojkar kan vara väldigt aggressiva. Tydligen lever vissa människor med detta utan att veta om det. Men det kan vara barn som har väldigt svår adhd.

Detta förvirrade oss ännu mer. Vi fick ta en paus och sen gå och prata med en kurator. Vi var tvungna att bestämma oss då inom någon timme.

Vi gick en runda och sen ventilerade vi med kuratorn om hur Jens kände och hur jag kände. Allting hade varit mycket lättare om vi hade haft mer info. Vi träffade en barnläkare senare efter att vi bestämt oss för att avbryta som sa att detta med XYY kromosomer är en grov missbildning och hon sa att hon hade inte behållt barnet själv även om det var första barnet. När det handlar om kromosomer så vet man inte riktigt vad som kommer kunna ske. Då kände vi på riktigt att vårt val var rätt och en sten föll från våra axlar.

Vi bestämde oss som sagt för att avbryta denna graviditeten. Vi såg bara våra fyra friska barn framför oss och kände att dom får komma först. Vi vågade helt enkelt inte chansa på vad som hade kunnat ske i framtiden. För att få ett barn som är så väldigt aggressivt och som behöver massor av hjälp då hade våra andra barn blivit åsidosatta oavsett vad man säger.

Jag vet att vi kommer att få skit från folk när ni läser detta men detta var vårt val och det jobbigaste vi gjort. Detta handlar om hela vårt liv och framtid. Nu visste vi och hade ett val. Det har man inte alltid och om vi inte gjort fostervattenprov så hade vi aldrig visst. Men det hade visat sig förr eller senare.

Eftersom vi var så långt gångna så hade vi ingen tid på oss. Allting var tvunget att ske samma dag. Kuratorn ringde socialstyrelsen som sitter i Stockholm och som måste ge oss ett ja. Så vi väntade igen..... Vi åkte hem och hämtade barnen. Klockan tre ringer dom och vill att vi är därinne igen innan klockan fyra. Så det var bara att packa in barnen i bilen och köra. Vi fick ett JA från socialtyrelen och vi fick träffa läkaren och barnmorska på abortkliniken. Vi fick all info och sen fick jag svälja min första tablett. Den som skulle förbereda kroppen.......Sen åkte vi hem och fick tid på torsdagen. Två dagar senare.

Onsdagen var så hemsk. Vi bara gick och väntade och jag hade ångest och var rädd inför förlossningen. Vi var ju inte redo för det än. Jag var ju inte färdig som gravid. Och vår lilla bebis rörde sig hela tiden inuti min mage. Dom underbara sparkarna som man längtat så efter.

Detta var så fruktansvärt.....att behöva leka GUD.....men vi var 100% säkra på att vi tagit rätt beslut för vår familj.